Sara

I morse när jag var påväg till min körlektion så hörde jag på radion om några soldater i Afganistan. Jaha tänker ni, vad är det med det. Jag vet inte om det är jag som är löjlig men detta var en tjugotvåårig svensk pojke. Han verkade verkligen vara en pojke. Han önskade att han skulle spela Rise Against - Hero of War, behöver jag säga att jag uppskattar den tusen gånger mer nu, för han och hans vänner. De som fortfarande lyssnade på radio varje morgon och för de som inte längre fanns med dem.
   Detta fick mig att reagera starkt må jag säga. Jag menar krig och död har tidigare varit något för mig som inte hör hemma i min tid, i min värld. Nu blev det så verkligt på något sett. Att hundratals svenska pojkar, för de inte inte mycket annat en pojkar ska behöva se kriget, uppleva det, delta i det och kanske till och med dö under det. Inte för att jag inte tycker att vi Svenskar ska skicka ned våra soldater för att hjälpa till, men för att jag inser hur lite som görs och hur mycket som skulle behöva göras. Idag, just nu faktiskt är det faddergalan på tv också. Jag känner mig så liten så betydelselös. Varför ska jag sitta här hemma på min tjockarumpa, dricka te, kolla på paradise hotel. Gå till skolan varje dag, sedan träna lite och umgås med mina vänner. Spela match och festa lite på helgen. Vad gör det för att hjälpa andra mäniskor? Ingenting, absolut ingenting. Det är det som känns rent utsagt för jävligt. När jag dör, hur jag än dör, idag, imon eller om 70 år så kommer ingen ens märka att jag levt. Och om någon märker det är det knappast på ett positivt sätt. Halva jorden kanske har svämmat över för att jag kört allt för mycket bil och struntat i att återvinna mina mjölkpaket. Vad är det för liv?
    Folk är ute i världen och krigar med livet som insats. Men vad gör jag? Ingenting! Jag måste ta tag i mig själv. Göra något för att hjälpa folk, idag och iframtiden. När man har fått den gåvan som livet faktiskt är måste man, ja det är en skyldighet att använda det på bästa sett, för att påverka, förändra och hjälpa. Annars är det faktiskt helt ärligt talat ingen mening att leva.

---