Vita blommor, små vita blommor
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut-
Håkan Hellström <3
Helgen, lång, härlig & jobbig!
Hjärtat slår fort, så fort.
Hur gör man?
Finns det något svar?
Jag vet inte!
Jag vet ingenting längre
Vem är jag?
Inte ens det vet jag
Jag måste klara det här
Jag kan inte leva annars
Jag måste få dig att förstå
Men hur ska jag klara det när jag inte ens förstår själv?*
Helgen har känns otroligt låång. Det började i torsdags, okej jag vet att torsdag inte räknas som helg egentligen men det känns så. Då var det i alla fall Sticky som gällde! Sista torsdagen i månaden betyder ju top floor. Första gången för min del. Sjukt mycket folk måste jag säga att det var! Trängsel som vid en rockkonsert redan i kön och sedan ett smockfullt dansgolv kvällen lång. Underbart härligt! Jag gick därifrån lycklig sjungades på Håkan Hellström för hela Göteborg. Måste ha varit underbart för de som gick med mig hem. ;)
På fredag var det iofs skola igen... Suck! Men jag överlevde och sedan blev det järnet hem för att packa för helgens träningsläger. Höll på att glömma hälften och fick springa in två gånger och hämta saker jag kom på att jag hade glömt. Saknade dock inget när jag väl var där, bra gjort tycker jag! Sedan träning fredag,lördag, söndag. Måste säga att det är en ganska konstig känsla att ha sprungit 5km och sedan tränat en o en halv timme när klockan bara är 11. Trots mycket träning och att jag är helt slut nu så blev helgen ganska bra. Den hade sina stunder om man säger så. Även om det inte direkt var det jag längtade efter i fredags. Gött är det att vara hemma igen i alla fall.
Jag kommer att sova gott och drömma sött! :)
Silhouettes
Vissa dagar känns det som om jag inte riktigt hör hemma någonstans. Idag är en sådan dag. Vad jag än gör eller vad jag än är så känns det som om jag gör fel sak på fel ställe. Då önskar jag att jag vore någon helt annan någon helt annanstans. Det spelar ingen roll vem jag umgås med för oavsett känner jag mig som det femte hjulet. Det känns som om ingen riktigt behöver mig. Det skulle klara sig lika bra utan mig. Kanske till och med bättre. Som om jag var en skugga, en siluett som bara finns där, är i vägen och mörkar ner, men som egentligen inte har någon riktig betydelse. Kanske inte en skugga, jag syns betydligt mer och gör betydligt mer väsen av mig än en skugga, men jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Det finns inget annat ord som passar in.
Det är nog just det, jag inte kan få mig själv till att passa in nånstans.
Var det ens meningen att jag skulle leva i denna världen? Jag vet inte? Man ska nog inte tänka så, men om det är så det känns... Vad gör man då?
Vel hit och dit
Den inställningen har jag även när det gäller vår planerade tysklandsresa. Bara vi säger till Lisa att vi kommer så att hon vet och kan boka konsert biljetter till vårt kära Mando. Apropå Mando Diao så har de släppt en ny låt ganska nyss, Wintertime. Det är en B-sida till Mean Street singeln. Sådär mysigt, gosigt, Björn Dixgård-igt, Mando Diao-ig är den! Absolut värd att lyssna på.
Var var jag? Just det alla verkar inte ha riktigt samma inställning till vår resa. Det är en himla massa vel och strul. Jag ser och har sett fram emot denna resa så länge nu så jag kan knappt vänta längre med att ordna allt och boka så att det verkligen blir av! Jag förstår väl också att pengar inte växer på träd och att det kommer att kosta en del, mer är en hundring. Men jag tycker har man bestämmt sig så har man väl bestämmt sig. Då har man ändå två månader på sig att skrapa ihop så att det räcker!
Jag är trött på strul och vel helt enkelt. Jag behöver lite spontanitet. Bara göra det som jag känner för och sådant som jag vet kommer att bli lyckat och en upplevelse att leva länge på. Jag behöver göra det, oavsett om jag kan få någon med mig eller inte...
Förvirring
*Upp och ner,
ner och upp.
Fram och tillbaks och runt, runt, runt
Sockerdricksbubbel,
Pirr i magen
Flackande blick och nervöst tuggande på läppen.
Att göra något som är rätt men ändå så fel
Eller något som är fel men ändå så rätt
Adrenalinkick och glädjerus
Stolt eller besviken
Ånger och skam
Att vilja något som man alltid velat
Går det? Funkar det?
Klarar men det?
Jag vet inte*
Idag har varit en sån där typisk söndag. Jag har inte gjort allt för mycket men är nöjd och belåten med dagen som gått. Jag sov länge och åt frukost, fanns inget gott bröd så jag blev lite besviken, men det är väl sånna smällar man får ta.
Sedan blev det stallet en sväng. Övningskörde dit och red en lugn mysig tur i skogen. Jag gillar egentligen inte att vara i skogen speciellt mycket, men från hästryggen blir det en helt annan sak. Det känns nästan som om man är ensam i världen. Fast på ett positivt sätt då. Inte som om man skulle gå ut i skogen själv. Då skulle jag bara känna mig ensam och utlämnad. En skogstur till häst är i alla fall ett väldigt bra sätt att vädra tänkarna på. Ofta funderar jag på saker som hänt under dagen, eller på framtiden.
Idag fick tankarna ingen riktig ro utan snurrade runt i mitt huvud varv på varv. Jag har kommit fram till att denna hösten kommer att bli hysteriskt hektisk. Jag har så många saker som jag vill och måste göra. Jag får nog erkänna att jag inte är särskillt bra på att planera och prioritera. Visst det skulle kunna vara enkelt. Jag gör det jag måste och inget mer. Men hur kul blir det då? Jag tror faktiskt att jag måste göra de sakerna som jag vill göra också. Gud, min höst kommer att bli fullproppad och jag kommer att bli i princip pank, men vadårå jag måste leva någon gång. Jag tror faktiskt att det är dags att börja nu. Börja leva.
Mitt i alla dessa tankar har jag äntligen fått tummen ur och installerat Spotify både på denna datorn och på den i stora i vardagsrummet. Nu ska det bli bra musik i hela huset vill jag lova! Fest snart? Jag tror nog att det får bli det! Musiken är ju fixad i alla fall. Om det är någon mer än jag som är lite efterbliven när det gäller det här med tekniska saker, (som datorer till exempel), har jag hittat en jättebra sida där det står hur man gör för att att enkelt ladda ner Spotify helt gratis! Klicka här
Hela tjocka släkten
Dessutom är min mage uppsvälld för som alltid äter jag alldeles för mycket på släktkalas. Det var mat och marängswisch, kakor och godis. Suck! Gott var det, men nu är jag redigt mätt och känner mig smällfet. Trots allt detta var det riktigt trevligt. Jag gillar min släkt. Det är alltid kul att träffa alla och höra det senaste skvallret. Även om det var min födelsedag vi firade så var festens mittpunkt släktens nytillskott, min kusins två månader gamla son. Jag tror att han trivdes rätt bra med det! Även om han mest sov och åt så satt alla som klistrade i en ring runt honom för att få se det där charmiga leendet.
En annan positiv sak med släktkalas är ju att man oftast kan inkassera en del presenter. Så blev det även denna gång. Ett halsband, lite kläder, en liten flaska bubbel, från bästaste kusinerna givetvis, och en massa pengar. Det behövdes kan jag säga. Det ekade i plånbok när man öppnade den, men nu är jag rik igen. Det blir sticky på torsdag hoppas jag! Det är ju toppfloor. Fast det är klart, den största delen av pengarna ska jag spara till bättre, vettigare saker. Jag lovar! Apropå det Lisa, vår tyska utbytesstudent, svarade äntligen på mitt mejl idag. Hon vill hemskt gärna att vi kommer att besöker henne i slutet av oktober i samband med att Mando Diao spelar där hon bor. Det lär ju kosta en del, men det kommer det lätt att vara värt! Hoppas verkligen att detta blir av. Skulle vara så helt fantastiskt, skrattretande perfekt! Att både få träffa vår Lisa som jag har saknat så mycket och att få se Mando live ännu en gång i år. Det går inte att beskriva med ord hur bra detta kan bli. Hoppas hoppas hoppas...
Roses are red... or pink
Nu är det dags
* Som att vakna upp ur en dröm,
en dröm för bra för att vara sann.
Pang, och så var allt som vanligt igen.
Allt ska rutas upp och ordnas.
Tvingas, tryckas, pressas in i samma mönster.
Inte konstigt att det är svårt att gå sin egen väg! *
Hela sommaren, som kändes oändligt lång i början av juni men som sedan bara flög förbi, har jag funderat på att göra som alla andra. Just det, skaffa en blogg. Så har det inte blivit även om jag inte kan komma på vad jag har gjort istället. Men nu, nu när skolan började igår så tänkte jag att, okej nu är det dags.
Skolstarten igår kändes helt okej. Känns inte riktigt som om att det har gått in att jag ska sitta instängd i de där tråkiga,brun-orangea lokalerna ett helt år till. Men det kanske är just det att det bara är ett år till som gör att det känns okej. Ett år till och sedan är det över, slut, finito. Jag menar ett år till kan man väl stå ut om man gjort det i elva. Elva år känns inte det som väldigt lång tid. Jag har gått i skolan i elva år. Det var elva år sedan jag började första klass. Herregud nu känner jag mig gammal. Jag är ju gammal. Jag är vuxen idag har jag varit arton år, officiellt vuxen i en vecka och en dag. Lite skrämmande faktiskt. Ännu mer skrämmande kommer det att bli när det här året är över. När jag har stått ut ett år till. Då är det verkligen dags att bli vuxen, göra något av sitt liv. Den tanken tror jag att jag vill skjuta upp så länge som möjligt.
I alla fall skolstarten var okej. Med tanke på att vi är lediga idag då vi ligger bra till med vårt projektarbete inför hösten så var det väl något av en mjukstart. På måndag börjar allvaret. Dock fick jag och min skåpkompis Lovisa oss en liten överraskning när vi öppnade vårt skåp igår morse. Jag tittar in och tänker, det är nåt som inte riktigt stämmer här. Skåpet är helt tomt! Alla böcker, kollegieblock, pennor och miniräknare ja allting är borta. Allting utom vårt gamla schema, vad vi nu ska med det till, är borta. Vaktis har ingenaning om hur det kan ha gått till. Inga skåp är tydligen tömda i våran byggnad. Skumt!
