Sara

I morse när jag var påväg till min körlektion så hörde jag på radion om några soldater i Afganistan. Jaha tänker ni, vad är det med det. Jag vet inte om det är jag som är löjlig men detta var en tjugotvåårig svensk pojke. Han verkade verkligen vara en pojke. Han önskade att han skulle spela Rise Against - Hero of War, behöver jag säga att jag uppskattar den tusen gånger mer nu, för han och hans vänner. De som fortfarande lyssnade på radio varje morgon och för de som inte längre fanns med dem.
   Detta fick mig att reagera starkt må jag säga. Jag menar krig och död har tidigare varit något för mig som inte hör hemma i min tid, i min värld. Nu blev det så verkligt på något sett. Att hundratals svenska pojkar, för de inte inte mycket annat en pojkar ska behöva se kriget, uppleva det, delta i det och kanske till och med dö under det. Inte för att jag inte tycker att vi Svenskar ska skicka ned våra soldater för att hjälpa till, men för att jag inser hur lite som görs och hur mycket som skulle behöva göras. Idag, just nu faktiskt är det faddergalan på tv också. Jag känner mig så liten så betydelselös. Varför ska jag sitta här hemma på min tjockarumpa, dricka te, kolla på paradise hotel. Gå till skolan varje dag, sedan träna lite och umgås med mina vänner. Spela match och festa lite på helgen. Vad gör det för att hjälpa andra mäniskor? Ingenting, absolut ingenting. Det är det som känns rent utsagt för jävligt. När jag dör, hur jag än dör, idag, imon eller om 70 år så kommer ingen ens märka att jag levt. Och om någon märker det är det knappast på ett positivt sätt. Halva jorden kanske har svämmat över för att jag kört allt för mycket bil och struntat i att återvinna mina mjölkpaket. Vad är det för liv?
    Folk är ute i världen och krigar med livet som insats. Men vad gör jag? Ingenting! Jag måste ta tag i mig själv. Göra något för att hjälpa folk, idag och iframtiden. När man har fått den gåvan som livet faktiskt är måste man, ja det är en skyldighet att använda det på bästa sett, för att påverka, förändra och hjälpa. Annars är det faktiskt helt ärligt talat ingen mening att leva.

---

 -I said I’d die for you
Or was it in my head-

-Today I'm sober today I'm clean
Today I feel like I'm stuck in between-

-Silly as the weather in June, March or December-


-And when I woke up on your kitchen floor
With a headache made in hell
and the flowers that I gave you
smiled at me from the window pane-

-And it feels so good
To be an outlaw in you perfect world-

-Fright night on the radio starving junkies on the tv
I ain’t got nothing against them brother
I just sit and hang around-


-I can make it if it’s good for you
so play me some from 1954-

-I was dreaming ‘bout times
times that are gone
times when I lived alone in my own land called Ochrasy-

-Dreams become clear
the fog gets thicker every time I inhale-

-Honey I love you like the summer falls
and the winter crawls
You're above and beyond me-

-and our town is filled with tears-

-Twilight in my eye
then I can see for seven million miles-

Mando diao <3

---

Det hela började strax för sommarlovet i sjuan. Vi var på klass resa och en klasskamrat hade med sig en skiva med några låtar av ett band som hon gillade det. Jag fick lyssna på dem och jag blev helt såld. Det bandet var Mando diao!
    Jag kom hem och började söka efter låtar på Lime Wire, eller Kazaa kanske man hade på den tiden? Jag hittade väl en handfull låtar. Jag minns exempelvis Mr. Moon och The Band. Ungefär ett år senare släpper Mando Diao sitt tredje album. Min bästa kompis köper den plattan och vi sitter instängda i hennes rum och lyssnar på den om och om igen. Favoriter blir givetvis Long Before Rock'n'roll men också Tv & Me och Song for Aberdeen. Jag blir helt facinerad av att det görs så här bra musik, i Sverige till och med.
   Sedan dess har jag varit ett riktigt inbitet Mando-fan. Jag kan i princip alla låtar, jag äger alla skivor, flertalet affischer och det har blivit hen hel del konserter. Jag har haft perioder i mitt liv då det bara har varit Mando Diao, Mando Diao och Mando Diao. Då min högsta dröm har varit att gifta mig med Björn Dixgård. Nu har jag släppt detta lite och försöker lyssna på all musik jag kommer över. Ja jag har faktiskt skaffat mig lite andra favoriter också.
  Men nu de senaste dagarna har jag fått något form av återfall. Mando Diao har spelats på Spotify, i Cd-spelaren och I-poden i stort sett all min vakna tid. Och nej jag har inte tröttnat på dem. Jag hara bara ännu en gång insett hur jäkla bra de är. Hur mycket jag älskar dem och hur mycker jag älskar deras musik. Därför detta något Mando-influerade inlägget.

---

www.mandodiao.com

-So go chase fortune when I'm gone
I'm guilty of reading my own past-

Mando Diao <3

---

Idag var det biotajm med mina fin fina flickor! New Moon var det som gällde. Jag hade väntat, lite efter sådär. Jag vet. Men nu var det i alla fall dags! Hade laddat upp igår, med att kolla på Twilight hos Linnéa för att frächa upp minnet. Ja inte Linda då, hon hade ju vettigare och viktigare saker för sig. 
   Kan inte säga annat att filmen var annat än mycket bra. Jag menar, jag kan lika gärna erkänna. Jag har köpt hela grejen. Jag har läst böckerna två gånger, jag har sett första filmen tre gånger. När jag läser böckerna lipar jag så att jag inte kan se sidorna. Jag önskar innerligt att jag vore Bella och jag är förälskad i Edward.
  Jag har bara ett litet problem. Jag kan inte sluta jämför filmen med boken. Jag vet att man inte ska göra det. Det är ju liksom två helt olika grejer. Men jag gör det ändå. Jag stör mig på att de kortar ner saker och ändrar ordningen. Men det måste dem ju. Hur lång skulle inte filmen vara om hela boken skulle vara med!
   Det jag vill säga är att till er som inte har läst böckerna, gör det. På engelska! Det blir en helt annat sak. En sak som helt enkelt är för bra för att missa. Och tänk inte, jag ser filmen istället. För det är två helt olika saker.

-So dont you think I know whats wrong
You are acting like I dont witness stories
But you can't push us down
this song is not for you
only for people living like we do, and not for the true -

The sounds <3

---

Nu är jag "back on track" ingen så att säga. Över en månad sedan jag skrev här senast, ja nästan två faktiskt. Dåligt av mig, riktigt dåligt av mig! Vet inte varför det har blivit som det har blivit. Det är ju inte direkt så att det inte har något. De senaste månaderna har nog varit de mest händelse rika mitt liv. Också några av det jobbigaste.
   Det har varit Tyskland hos min goa Lisa, Usa med familjen och massa sjuka och oväntade händelser mitt i vardagen. Det har också blivit en hel del bilder. Det är jag mest besviken på, att jag inte har haft ork och tagit tag i att välja ut redigera och lägga upp. Bilderna vill jag ha ut på bloggen för att få tips, beröm och kritik så att jag kan utvecklas som fotograf. Något som jag verkligen vill göra. 
   Vad gäller bloggen i övrigt kan jag väl känna att det finns en naturlig anledning till att jag inte skrivit så mycket. Jag har helt enkelt inte haft lust att dela med mig av mitt liv det senaste. Jag har haft nog med det själv. Resorna har varit som härliga fristäder där jag äntligen kunnat släppa allt här hemma ett tag. Jar har helt enkelt inte velat blanda in dem i det livet jag lever här hemma. ( Det kan dock hända att jag kommer lägga upp lite bilder från Tyskland och Usa någon dag snart, om jag känner för det och orkar)
    Det känns som om jag lever i motvind, eller kanske inte motvind. Mer i en tyfon, heter det så, allt snurrar iallafall runt, runt väldigt fort och tar tvära och oväntade kast. Jag vet inte riktitg hur jag ska göra för att komma ur det här men jag vill iallafall inte välja sida. Tänker inte välja sida. Det har blivit så att jag snackat mer med vissa och mindre med andra. Så blir det kanske, men så vill jag inte ha det. Måste nog ta ett snack med andra. Jag står inte ut att inte veta var jag har folk. Jag vill inte att någon ska dra förhastade slutsatser om mig.

---

Planen är bilder som sagt. Så här får ni två stycken på två fina, fantastiska, fotogeniska, flickor!