Nu är det dags
* Som att vakna upp ur en dröm,
en dröm för bra för att vara sann.
Pang, och så var allt som vanligt igen.
Allt ska rutas upp och ordnas.
Tvingas, tryckas, pressas in i samma mönster.
Inte konstigt att det är svårt att gå sin egen väg! *
Hela sommaren, som kändes oändligt lång i början av juni men som sedan bara flög förbi, har jag funderat på att göra som alla andra. Just det, skaffa en blogg. Så har det inte blivit även om jag inte kan komma på vad jag har gjort istället. Men nu, nu när skolan började igår så tänkte jag att, okej nu är det dags.
Skolstarten igår kändes helt okej. Känns inte riktigt som om att det har gått in att jag ska sitta instängd i de där tråkiga,brun-orangea lokalerna ett helt år till. Men det kanske är just det att det bara är ett år till som gör att det känns okej. Ett år till och sedan är det över, slut, finito. Jag menar ett år till kan man väl stå ut om man gjort det i elva. Elva år känns inte det som väldigt lång tid. Jag har gått i skolan i elva år. Det var elva år sedan jag började första klass. Herregud nu känner jag mig gammal. Jag är ju gammal. Jag är vuxen idag har jag varit arton år, officiellt vuxen i en vecka och en dag. Lite skrämmande faktiskt. Ännu mer skrämmande kommer det att bli när det här året är över. När jag har stått ut ett år till. Då är det verkligen dags att bli vuxen, göra något av sitt liv. Den tanken tror jag att jag vill skjuta upp så länge som möjligt.
I alla fall skolstarten var okej. Med tanke på att vi är lediga idag då vi ligger bra till med vårt projektarbete inför hösten så var det väl något av en mjukstart. På måndag börjar allvaret. Dock fick jag och min skåpkompis Lovisa oss en liten överraskning när vi öppnade vårt skåp igår morse. Jag tittar in och tänker, det är nåt som inte riktigt stämmer här. Skåpet är helt tomt! Alla böcker, kollegieblock, pennor och miniräknare ja allting är borta. Allting utom vårt gamla schema, vad vi nu ska med det till, är borta. Vaktis har ingenaning om hur det kan ha gått till. Inga skåp är tydligen tömda i våran byggnad. Skumt!
